Mitt uppdrag är slutfört nu......ÄNTLIGEN!

Har varit inne hos Bröstmottagningens chefsöverläkare Martin Rehn.

Nu har jag haft en lång berättelse för honom hur jag har upplevt bemötande, och vård tiden och vad de beslutade för behandling, och om följderna av allt detta med att JAG INTE FICK BESTÄMMA SJÄLV FRÅN BÖRJAN!

Vi talade om empati, och den psykiska förståelsen till en patient i ett sånt svårt besked.
Jag berättade om allt jag genomgått som varit jobbigt och förjäkligt, och ingen empati, och ingen förståelse över huvud taget, inte känna sig trodd, mm.

Jag berättade för honom att jag även hade skrivit till regeringen och socialstyrelsen i Stockholm, om att det måste bli en lag ändring på att varje patient måste själv få bestämma om de vill ta en bit, ta hela eller ta båda brösten vid en bröstcancer diagnos.

Att man som patient på bröstmottagningen känner sig som på ett löpande band, in , operera, och ut igen, och jag berättade att kirurger är ett släkte för sig själv, de ser bara sin uppgift med operationen och inte patienten och det runtomkring patenten...

Jag kan säga att han var mycket tacksam för att jag har vågat ta tag i detta, för det är ju min personal du talar om, och vi säger ju att vi måste bli bättre på detta, men som du vet, så är det en del som, säger de ska göra det, men har inte den förmågan i sin personlighet att utföra det, tyvärr!

Men han tyckte att detta var mycket viktigt för honom att jag har vågat ta tag i detta, så de kan bli bättre.

Sen sa han, du har så stor erfarenhet av detta och även genom ditt jobb, så det kan vara att jag kan behöva din hjälp i vissa situationer med någon patient, då skulle jag vara glad om jag hade fått råd fråga dig i detta???
Och kanske få dig att tala om din upplevelse om detta med bemötande och sånt, när vi har läkarkonferenser????
Så om han fick kontakta mig då???

Jag svara du kan bara ringa så kommer jag, klart jag vill hjälpa, för detta får inte hända någon annan, som har hänt mig.

Sen frågade han om jag tror att resultatet hade kunnat bli annorlunda om de tagit båda brösten från början???
Jag sa, det är det ju ingen som vet, jag hade kanske redan metastaser, men jag hade sluppit detta såret i 2 och halvt år, och den smärtan, det är det enda vi kan vara säkra på, något annat vet vi ju inte.

Så när jag lämnade honom, kände jag nu kan jag släppa detta, jag har gjort vad jag har kunnat, och nu är det upp till de som bestämmer och läkarna att mötas på mitten, och utgå från ett beslut där.
För jag har anfallit dem både uppifrån och nerifrån nu.....

Nu har jag gjort vad jag kunnat för alla andra som kommer får bröst cancer.
Sen sa jag till honom att han skulle kämpa för att få fram ett resultat på att Region Skåne ska behålla Lydiagården, och satsa mer pengar på det, för det behövs verkligen.