Här sitter jag och vet att jag inte kommer överleva cancer......
det är så oförståligt, hur ska man kunna förstå det???
Jag går på mina behandlingar, för att bromsa det så länge det går......
men ibland ställer jag mig frågan, är det värt allt detta farande fram och tillbaka??
och sen sova det mesta av veckan där emellan???
Jag har ju inget liv kvar!!! ingen ork, ingen livsglädje längre, och alla har tappat mig,
eller det är nog jag som tappat dem?????
Ingen orkar vara med mig mer, för jag orkar ju inget ändå.......
Inte ens min man, jag tror inte han är medveten om ännu att jag är så sjuk som jag är.....
för han vill att jag ska ändra på mig, att jag sak göra mer, sova mindre, m.m
men hur gör man det???
Han ser bara det jag kunde då vi var på Gotland, att jag fick kortison för att bli piggare och mindre ont,
det var ju därför vi skulle vänta med denna behandlingen tills vi hade varit där,
för läkaren visste att jag skulle bli så här trött av denna behandlingen.......
Men Martin tror att jag bara fejkar att jag är så trött nu,
trotts att jag försöker förklara det hela för honom, men han vägrar acceptera det jag säger.
Jag berättade detta för kuratorn, det första hon säger är, han har inte förstått hur sjuk du egentligen är!
Han har inte tagit det åt sig ännu, sa hon.......
Troligtvis inte sa jag!
Jag vet och jag lever i en situation, och han vet, men kan inte acceptera den och lever i en annan fas,
och det är det inget jag kan göra något åt, utan han får leva i den som han är i, tills han kommer till min insikt, inget som jag kan påverka......bara trist att vi inte kan diskutera saker och ting, och att han lyssnar på vad jag egentligen säger, istället för att kallar det för fejk.........fejk till det som han inte vill se!
Jag tror din Martin förnekar att du är så sjuk, det är ett sätt att förtränga verkligheten. Känner igen det från anhöriga till våra dementa, de brukar också bli irriterade på sin mor/far/fru eller man. Tycker att dom ska kunna bättre och komma ihåg.
SvaraRaderaHoppas du har överseende med honom, han är säkert jätterädd innerst inne. Rädsla blir ofta ilska.
Tusen kramar till dig.
Jo, Kylle, jag har överseende med honom, jag vet att det är rädsla, och att han är jätte rädd, men det sårar ju mig, när han säger såna saker, det tänker han inte på......tyvärr
SvaraRaderaMen jag försöker att inte lyssna, och att det inte gäller mig.
kram
Kanske tur astt du har din utbildning inom psyk så att du känner till hur försvarsmekanismerna fungerar. Ledsamt att man ska behöva använda sig av sin yrkeskunskap på hemmaplan men jag tror nog att har befinner si i en förnekelsefas när det det gäller din sjukdom. Han klarar bara att se vissa delar men kan inte ta till sig helheten utan har kanske betydligt mer hopp än vad du själv har. Det kanse låter hårt men du föstår säkert vad jag menar.
SvaraRaderaTankar o bamsekraaamar till er båda!!
Ja, du har nog rätt i det du skriver Agnetha, och det är nog tur att jag vet hur det fungerar, annars hade vi nog aldrig rett ut detta....
SvaraRaderakramisar till dig med