En fråga jag ska försöka förklara och beskriva för er som undrar.....

När jag tänker på dig så undrar jag hur du tänker nu när läkarna säger att de inte kan göra mer. Börjar man förbereda sig på att sluta? Kan man förbereda sig för döden? Vill man förbereda sig egentligen? Jag vill inte göra dig ledsen m att skriva detta, utan tvärtom. Det känns nästan för mig som att jag vill vara delaktig i ditt tänkande, fast jag inte kan vara det. Kan ju inte vara inne i ditt huvud hahahaha Tack vare att man haft kontakt m dig via facebook och lärt känna hur du tänker, så i vissa situationer kan jag höra för mitt inre hur du hade svarat  Så räkna m att jag kommer att störa dig på "andra sidan" m mitt svammel om allt mellan himmel å jord ;o) Ja det känns onekligen konstigt att veta att någon i sin närhet har begränsad tid kvar. Fast det har kanske jag med, utan att veta om det. Det är ju det som är skillnaden - vetandet eller ovetandet. Hur som helst Susanne - du är fantastisk  kram




Denna frågan fick jag utav en nära vän, som jag ska försöka beskriva, känsla och tankar och handling...........


Jag fick ju detta beskedet redan när sista cellgiftet skulle på börjas, så man hade ju bara hoppet att det skulle fungera, 
men samtidigt visste jag liksom inners inne att en dag är min kropp immun mot det också, och då finns det inget mer att göra, så det spelade egentligen ingen roll om det hjälpte eller ej, nu var det bara frågan om tid???????


Frågan om tid, när??, hur länge??, hur ont kommer jag ha??
Och dessa frågor kunde ingen svara mig på, och det kände jag väldigt frustrerande,
för nu kände jag att jag var tvungen att börja planera väldigt noga, 
och börja sortera i det jag verkligen ville göra och det jag såg mest viktigt för mig, 
samtidigt som det blev ett stress moment, det var ju så mycket jag ville.......skulle jag hinna med allt??


Jag har ju haft denna känslan redan från början, att detta kommer inte sluta väl.....varför vet jag inte???
Så jag har ju ordnat det Vita Arkivet för längesedan, och det gjorde jag för att det ska inte min man och mina barn behöva stå där och ta ställning till under den värsta perioden i deras liv, utan jag har skrivit exakt hur jag vill ha det, och jag vet att en del saker är de inte överens med mig om, speciellt att jag har valt en del saker som är billiga, för jag anser att det är bättre de får de pengarna, än att begravnings byrån ska ha dem....
Huvudsaken att jag kommer i jorden......


Och du kära vän, jag väntar på dig, när det är din tur, men det hoppas jag tar ett bra tag till, 
för du har en dela att utföra först.....
men då ska vi snacka om liv och död.......


Ja, vi har alla vår tid då vi ska lämna, och ingen vet när det är dags, 
och jag tror aldrig man kan vara beredd, 
trotts att man vet att tiden är begränsad, 
för man vet inte när?? och hur länge???


Jag vill veta, men samtidigt vill jag inte veta.......
Vetandet.....har väl med mitt kontrollbehov, så jag kan planera in i det sista.....hihihi
Att inte veta......är nog bättre, men det kan göra mig stressad och frustrerad, och tankar som ,
är det lönt?..... varför ska jag göra det?????..... hinner jag det och det???......m.m.


Du kära vän, du kommer känna igen din text till mig, jag hoppas du inte blir arg för att jag kopierade in den här, och skrev en beskrivning som svar på dina frågor, för då kan alla ta del av frågan och svaret....
Jag är glad för att du frågade, så jag kan få förklara vad som rör sig i mitt konstiga huvud, 
som jag inte känner igen.....för detta är inte jag!!!!!!!


Jag kallar det KORTSLUTNING!