Ni måste förstå, att detta som skrivs här, det är så vårt liv ser ut nu...

Martin är frustrerad över att veta att jag är jätte sjuk, och vet att han snart kommer förlora mig.
Han står bredvid och kan inte göra något, bara vänta, och se hur länge han får ha mig kvar,
och önska att det blir längre än vad läkarna sagt.....

Visst kan han vräka ur sig saker som man kan tycka att man inte borde göra, men av erfarenhet vet jag att det är hans sätt att visa sin frustration.....
Han skulle behöva ha någon att tala med, där han skulle lägga allt det som han lägger hos mig emellanåt, som då även sårar mig.........

Men min kurator har sagt att jag ska ta med Martin en gång till, för hon tror inte han har förstått riktigt hur pass sjuk jag är. Så jag får försöka få honom med dit, måste komma på något som gör att jag får med honom...

Det som gör honom så frustrerad är att jag sover så mycket nu, sen vi började med dessa cellgifterna, och jag kan inte förklara i ord, hur trött jag är.....och det är även frustrerande för mig....

Så jag vill inte att ni ska döma Martin för det han säger till mig.........
Det är hans frustration av maktlöshet, som kommer i dom orden..........